Kapitel 2

1988-2002

flyttade jag (Mats Torstensson) från LV 7 i Luleå till F 21 och tillträdde som Räddningschef och Chef Beredskapsplutonen. Den dåvarande Chefen Ingvar Jonasson som jag efterträdde, flyttade upp som Chef Specialkompaniet.

Ingvar hade varit chef för Beredskapsplutonen sen den sattes upp första gången. Han var en pionjär och utvecklare för Räddningstjänsten inom Flygvapnet och Beredskapsplutonen på F 21, det var lätt att efterträda honom i en aspekt, ordning och reda, men svårt vad avser kunnande och pondus. Av den anledningen hade jag med Ingvar som lärare på min första centraliserade brandmannakurs (ju 900) i Östersund, där det var så att varje chef på

 

beredskapsplutonerna vid F 21, F 4, F 15 och F 16 turades om att vara kurschef, det var fyra kurser/år. På den tiden hade vi fyra omgångar vpl. á 8 st vpl / omgång under varje år, i praktiken så tjänstgjorde tre omgångar samtidigt på plutonen d.v.s 24 vpl.

1989 utökade vi antalet vpl / omg till 12 st och fick i och med det 36 vpl kontinuerligt under året. Detta innebar att vi kunde ha fler vpl på underhållsarbete på våra fordon och att några vpl kunde få permission, med det tidigare antalet av vpl var vi precis för att upprätthålla vår beredskap på flygplatsen. Detta år började vi äska att få bygga ut vår räddningsstation, Flygstationschefen Håkan Isaksson på den civila sidan var positiv till en utbyggnad, likaså den fastighetsansvarige på F 21 Ragnar Simonsson, men de som bestämde fans på högkvarteret. Med idogt arbete så beslutades att bygga ut räddningsstationen och arbetet startades 1990 och avslutades 1991. Vi fick en kontorsdel tillbyggd på norra sidan och en vagnhall och haveriförråd åt söder, vi nästan fördubblade vår station, ett mycket välkommet tillskott för vår verksamhet. Vi kunde nu lämna dom jourrum som vi kontoriserat, vi hade nu tre nya och stora kontor med tillhörande pentry och en liten matsal.

 

Tack vare Rolf Svanbergs idoga arbete så fick vi nya brandskyddskläder av nomextyg inhandlade från Brissmans brandredskap, alla inom vår Räddningstjänst fick detta välbehövliga personskydd. Även nya handskar och brandstövlar tillfördes vår räddningspersonal.

Ny brandhjälm tillfördes året därpå. Nu var vi den första Flygflottilj som hade bra skyddsutrustning till våra brandmän. Det skulle dröja till slutet av 90-talet innan det tilldelades brandskyddskläder frän centralt håll till alla Flygflottiljer.

 

1991 ersattes vår FCT av en räddningsbil 90, en modern och tekniskt avancerad bil, ett bra tillskott till vår fordonspark, 1992 fick vi ytterligare en räddningsbil 90, nu kunde vi öva med den bilen utan att gå ner i beredskap på flygplatsen. Vi skrev också avtal med Luleå kommuns Räddningstjänst om att få utnyttja Hertsö brandövningsfält på en rutinmässig basis, vi betalade en årlig avgift för den tjänsten. Vårt eget lilla brandövningsfält stängdes och sanerades av vår fastighetsavdelning. Nu övade varje omgång sammansatta övningar på sina dagtidsveckor, detta var ett stort framsteg att kunna genomföra ”stora” övningar i egen regi.

Under denna period tillfördes vi också en ny militär Räddningsbil , Räddningsbil 923, det var en Räddningsbil framtagen främst till våra krigsbaser och då framförallt våra kortbanor.

Bilen kunde förutom att vara Räddningsbil/brandbil även ploga. Av den biltypen fick vi 7 st, vi placerade ut fyra stycken permanent på våra krigsbaser för att på så sätt bara flytta personal vid krigsbasflygningar.

 

Vid början av 90 talet började vi även att sätta upp en Insatsstyrka på Flottiljen detta innebar att

vi tog över Närskyddsplutonen från Markförsvarskompaniet när dom fått sin grundutbildning. Vi delade in plutonen i fyra grupper som tjänstgjorde vecka ett som utbildningsgrupp, vecka två som vaktstyrka vecka tre som insatsstyrka och vecka fyra ledig. Veckorna som vaktstyrka och insatsstyrka innebar heldygnstjänstgöring, därför bereddes soldaterna en ledig vecka i månaden. Denna insatsstyrka innebar ett befäl till i heldygnstjänstgörig vilket gjorde att Beredskapsplutonen tillfördes 5 tjänster. Plutonen var nu således 21 st befäl, en civilanställd och 98 st vpl, en speciell pluton? För den nya tjänsten som Chef insatsstyrkan gick allt befäl en Insatskurs i Halmstad.

Kursen varade i fyra veckor och innehöll vapen hantering, juridik och hundtjänst, en mycket bra och uppskattad kurs som även bättrade på förmågan att agera som vaktchef.

 

I mitten på 90-talet så omorganiserades krigsorganisationen så kravet på brandmännen blev lita annorlunda. En brandman skulle nu mera kunna dels vara brandman men även kunna röja b.l.a oxa och dessutom kunna reparera landningsbanan efter ett anfall. Den soldaten fick arbetsnamnet R 3 soldat (Räddning, Röjning, Reparation). Det medförde att vi var tvungen att ändra på vår grundutbildning, vi upprättade ett Skyddskompani som skulle utbilda R 3 soldater.

Pionjär och förste plutonchef för den plutonen var Bruno Hamsch som var den ende i vår organisation som hade dom kunskaper som krävdes, dessa hade han skaffat sig under sin tid på vår övningsbas Vidsel.

Det var diffrensierad inryckning på dom två skyddsplutonerna d.v.s en i halvåret, så när den första varit ett halvår så gick dom in på räddningstjänsten på Flygplatsen, den andra ryckte in och fick sin grundutbildning under ett halvår och så rullade det på.

Under senare delen av 90-talet så fick vi två st nya Ambulansbandvagnar, en placerades på Flygplatsens Räddningstjänst och den andra på skyddsplutonen som var under grundutbildning. Vi fick även en två stycken RIV bilar, det var våra snabba räddningsbilar som vår Räddningsledare/insatsledare åkte i för att först vara på plats vid en haverist och i och med det kunna leda in dom andra fordonen rätt. Nu hade vi totalt 19 st Räddningsbilar att hålla rätt på, ett grannlaga jobb för Brandmästaren. Vi tillfördes även rökdykutrustning till våra brandmän, av märket Sabre, vi fick även ny brandhjälm av märket Rosen-Bauer. Nu började vi utbilda alla brandmän och befäl i rökdykaning.

 

Under skiftet mellan 90-talet och 2000-talet började Kallax Flygplats att byggas ut, den fick en förlängd start och landningsbana totalt 3345 meter d.v.s den längsta start och landningsbanan i Sverige. Förutom start och landningsbana så fick vi fler taxibanor och driftvägar för att underlätta för rörelser på flygplatsen. Från räddningstjänstens sida så fick vi fler och bättre utryckningsvägar som gjorde vårt arbete effektivare.

Vid ungefär samma period omorganiserades Flottiljen och det blev en hel del nya enheter b.l.a Utbildningsenheten och Flygplatsenheten. Det innebar att skyddsplutonerna och insatsstyrkan samt vakten flyttades till Utbildningsenheten vad avser grundutbildningen men sen till Flygplatsräddningen som tidigare och Flygplatsräddningstjänsten flyttade organisatoriskt till Flygplatsenheten. I den nya organisationen så har Flygplatsenheten till uppgift att svara fört Flygplatsens drift (även krigsbaserna). Det innebar också att nu fick vi en Flygplatschef godkänd och utsedd av FlygI (HKV).

Tidigare har den befattningen varit en tillikabefattning för Flottiljchefen.

 

Under hela perioden från 1988 så har vi utvecklat samarbetet mellan alla operatörer på flygplatsen, det utmynnade i ett seminarium som vår dåvarande Flottiljchef Roland Sterner kallade samman. Alla operatörer deltog mangrant, vi spelade upp olika scenarier och försökte med gällande instruktioner att lösa problemen, detta gjorde att en hel del problemområden framträdde. En utvecklngsgrupp bildades för att utveckla och rätta till våra fel och brister.

Under två år vid fyra tillfällen utbildades nyckelpersonal från alla organisationer som berördes, alltsammans prövades vid en storövning som berörde hela samhället inklusive vårt nya moderna sjukhus i Sunderbyn. Övning döptes till HADAR och genomfördes under en hel dag, med ett spelat haveri norr om flygplatsen, allt som allt deltog 650 människor i denna övning.

Under samma period tillfördes en båt som skall finnas i Räddningstjänsten, det var den gamla dykbåten som flyttades över till oss, en lättmetallbåt av märket Scorpio ca 5,60 m lång med en 120 hk motor. Vi utrustade båten med radar och kartplotter för att underlätta för besättningen.

Båten skall vid tjänsteutövning ha tre mans besättning, båtchef, navigatör och räddningsman.

Den förvaras på vagn och sjösätts vid larm.

2001 bestämdes att vpl brandmän ej längre skall tjänstgöra på flygplatser i beredskapstjänst, de är så kallat ”grå arbetskraft”. Det innebär att vi måste anställa brandmän och vad kostar det , vem skall betala?

Personal som tjänstgjort under dessa år.

 

Chef

Mats Torstensson     Ställföreträdare   Hans Westman, Ulf Johansson, Bruno Hamsch  

Brandmästare  Rolf Svanberg ,Per Tjärdalen,Ulf Johansson 

 

Civil personal /Garageförman

Ulf Westerlund

 

Räddningsledare/bevakningschefer       

Hans Mårtensson            Per-Olof Hassis

Gösta Krämer                 Sture Carlström

Rolf Robarth                   Gösta Konstenius

Bengt Bonnerud              Gösta Strömgren

Lennart Grahn                Sven Sundgren

Harry Jonasson               Jan Pettersson

Håkan Nilsson                 Kent Bråborg

Anders Lindmark             Jan Björklund

Börje Karlsson                Christer Lindgren

Ulf Andersson                 Jan-Erik Westin       

Dick Hedman                  Bjarne Grankvist              

Christer Forsberg           

 

 

Vid tangentbordet

Mats Torstensson